h1

Linnea 9 år senare.

mars 4, 2010

Det är en sak jag fortfarande har dåligt samvete över. När jag var 10 år skulle pappa Peter laga middag – och frågade mig vad jag ville ha.
Jag ville ha en sak. Pannkakor. Tunna, ljusbruna, frasiga pannkakor. Som på tv, eller i kokböcker.

Snäll som pappa Peter är vispade han ihop en smet och började steka, samtidigt som jag satte mig vid kölsbordet och pratade om hur GOTT det skulle bli, och hur jag älskade pannkakor mest i hela VÄRLDEN.

Sedan var de klara, och han satte fram dom. De var varken ljusbruna, frasiga eller tunna. Snarare tvärtom.
Jag blev tjurig och vägrade äta, sa något om att det inte var riktiga pannkakor.

Och där hade pappa varit snäll och verkligen försökt göra pannkakor åt mig,
och jag vägrade.

Håhå jaja..

Annonser

One comment

  1. Ja kära lilla Linnea, det där kommer du aldrig att glömma! Sens moralen blir att man får lära sig steka sina egna tunna pannkakor med farmor Gullis recept som Sara ömt bevarar!



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: