h1

I en småstad i mellersta sverige.

januari 1, 2011

Varje examensdag vaknade jag av att pappa gav mig frukost på sängen, vaniljglass med lösviktsgodis i. För den dagen fick jag bestämma frukost. Sedan klädde jag på mig de nyinköpta kläderna mamma och jag köpt, sa hejdå och gick till kyrkan för att ha genrep.

Någon timme senare sjöng vi Den blomstertid nu kommer för full hals, och alltid satt mamma och pappa där och tog kort och jag vinkade från scenen även fast man inte fick. Efteråt hade mamma tårar i ögonen och man fick blommor och pappa kramade en och sa att nu blir det examensfika.

På sommarloven blev det kanske bilsemester till Norge, eller till stockholm. Gemensamt med alla lov var att mamma och pappa alltid frågade mig vad jag ville göra.
– Skaffa hund, sa jag jämt.
När jag fyllde tolv fick jag min Fanny. Just nu ligger hon bredvid mig i sängen och sover, hon verkar tro att om hon släpper mig ur sikte försvinner jag till andra sidan jorden igen.

Skolan började, och mamma följde med på klassresor och pappa var klasspappa. Jag behövde inte vara på fritids eftersom mamma jobbade kväll, men jag ville umgås med mina kompisar så de skrev in mig där ändå, för att jag ville. I trean fick jag min första läxa, då kom pappa med en stor påse godis och sa att man ska ha roligt när man pluggar också. Och alltid frågor om vad vi gjorde i skolan, om jag haft en bra dag, om jag fick bra mat. En gång fick jag ingen glutenfri semla på semel-dagen i  skolan. Då minns jag att pappa blev arg, en av få gånger jag sett honom arg. På lucia senare samma år fick jag gå ner till skolköket och  hämta tre glutenfria lussekatter, bara till mig.

Det låter idylliskt, eller hur? Världens mest skyddade uppväxt. Fantastiskt ovanligt, har jag förstått när jag blivit äldre. På Actionaid kan man skänka pengar till ett hem för flickor som blivit utsatta för psykiskt eller fysiskt våld i Guatemala. Gör det!


Jul 2010


Annonser

2 kommentarer

  1. Så fint skrivet Linnea! Jag tror att den lilla pappan och den lilla mamman är så oändligt lyckliga över att ha dig hemma nu igen!


  2. Tack Linnea för att du uppmärksammar projektet i Guatemala. Förändring är möjlig – det visar arbetet som bedrivs där. Nu hoppas vi att kunna utöka verksamheten så att fler flickor kan förändra sina liv.

    med varma hälsningar

    Catrin Rising
    ActionAid
    catrin.rising@actionaid.se



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: